Bättre livsmiljöer i Umeå kommun!

Det är oerhört smärtsamt att Västerbottens läns landsting nu har satt igång med rivningen av vårt fina gamla lasarett från 1907.

Jag är samtidigt glad att jag fått möjlighet att engagera mig i den bevarandefrågan (https://www.vk.se/2223707/spara-vart-gamla-lasarett). Det har fått mig att blicka över vår kommuns miljöer, vad som hänt, händer och kan komma att hända. Jag har insett att den tanklösa processen att omvandla den tidigare vackra staden Umeå till vad den är idag har pågått under mer än 50 år och att resultatet inte tilltalar mig.

Självklart måste en stad förnyas. Vi måste ha lösningar för effektivare handel, möten, arbete och boende men det går såklart att para detta med att behålla större andel av vackra och människovänliga miljöer än vad vi hittills mäktat i Umeå.

Vid besök i andra, större och mindre städer i landet är det lätt att börja jämföra med den egna staden. Jag lämnade precis de centrala delarna av Uppsala där så mycket av den äldre bebyggelsen är bevarad. En närstående, också bosatt i Umeå, utbrast spontant att här är det verkligen fint att vandra runt. Ett besök i Sundsvall nyligen understryker att det är möjligt att bevara och ändå ha ett centrum som fungerar. Sundsvall är ju till och med prisat för detta. Självklart finns det exempel i dessa och andra städer, som lyckats bättre än Umeå, exempel på helt vansinniga byggnader och miljöer (som jag ser det) men det är ändå helheten som är det viktiga. Den sammantagna känslan, andelen vackert/människovänligt.

Men varför kan vi inte i Umeå?

Varför måste vi (och vår kommun) tillåta att de äldre byggnaderna står och förfaller tills de måste rivas??? Jag tänker nu på en hel del kåkar – rosa villan, den lilla fabriken/konstnärsateljen mm på Östra strandgatan 23 som Lerstenen vanskött och nu tagit bort och lovat återuppbygga, gamla lasarettet, m fl, m fl.

Varför måste de ekonomiska intressena vara så brutala att så lite av de äldre miljöerna finns kvar?

Varför måste till och med våra allmänna institutioner – läs landstinget och Umeå kommuns byggnadsnämnd – vara så totalt okänsliga och slösaktiga att de halsstarrigt genomdriver en rivning av en av stadens finaste, äldre byggnader, dvs lasarettet från 1907. Ett på grund av mångårig vanskötsel slitet lasarett må man tvingas hålla med om men en byggnad med enorm potential för att skapa trivsamma arbetsmiljöer och ett rikt kulturarv att bevara för framtiden. En byggnad ritad av Axel Kumlien, inte olik hans skapelse Sophiahemmet som tronar vid Valhallavägen i Stockholm och som hyser en mängd verksamheter inklusive vård, undervisning och administration.

Som centerpartist är jag stolt och glad över att mitt parti hårt och ståndaktigt försökte driva ett bevarande av lasarettet i den rådande och kompakta motvinden i Västerbottens läns landstingsfullmäktige och i Umeå kommun. Jag är också både imponerad och stolt att vi i Västerbottens medicinhistoriska förening fick med oss alla partier utom socialdemokraterna, moderaterna och, märkligt nog, miljöpartiet i Umeå kommuns byggnadsnämnd när vi försökte få till en majoritet för att hindra en rivning. Det slutade som bekant med en enda futtig rösts övervikt för rivning. Och nu rivs det.

Kryssa gärna in mig i kommunfullmäktige via centerlistan.

Jag kommer att kämpa för att vi ska få till bättre miljöer i Umeå för människor att arbeta, vistas och bo i än vad vi hittills mäktat med. I det ingår att försöka bevara det bevarandevärda som finns kvar och hindra uppförandet av fler höghuskolosser, plåtschabraksfasasder a la Navets utsida, Utopiakvarterets misch-masch av arkitektoniska halvfabrikat, den nya Thuleskrapan och inte minst det Holmqvistska Mordorhotellet som svävar över Parketten.

I det jag vill ingår också att skapa mer liv i våra offentliga miljöer – jag tänker förstås på vårt stela rådhustorg och den betongingjutna ”Grön eld” med mera.

Och jag vill göra allt för att tillskynda bevaranden som den pietetsfulla renoveringen av Hantverkshuset/Aschanska villan nere vid älven (Ekström invest), kommunens fina renovering av Scharinska/GK och andra liknande exempel. Där har äldre kulturmiljöer framgångsrikt renoverats och försiktigt anpassats till nutida aktiviteter och behov.

När det gäller nybyggnation ska vi kräva mycket mer liv och estetik i lösningarna än i de som fått råda hittills. Jag oroar mig just nu främst för Balticgrupens planer för grusparkeringen i kvarteret Skruven där det nyss presenterats oerhört brutala lösningar från byggherrens sida.

Vi måste tänka på människorna som ska vistas i de nya miljöerna i många, många år framöver.

Släpp in lite mer livsmiljötänk i vår stadskärna i framtiden!

Lämna de nu förhärskande men säkert billigare plåt-, stål-, betong- och glaslösningarna för mer estetiskt tilltalande!

Jag inser att allt byggande har en prislapp men det har våra liv också.

Clara Salander – ”Umeå 1979”, färglitografi.

(Visited 2 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *